Den vikingatida mytologin har ett rikt symbolspråk. Det vi vet om den finns nedtecknat i källor som härstammar från kristen medeltid. Därför får man tolka dessa källor genom en kristen lins. De främsta skriftliga källorna vi har är Den poetiska Eddan och Snorres Edda. 

Världssyn

I den vikingatida mytologiska världsbilden utgår världen från världsträdet Yggdrasil. Yggdrasil finns mitt i världen. Närmast världsträdet finns Asgård där gudarna bor. Längre ut från Yggdrasil finns människornas värld, Midgård, och längst ut, i världens ytterkanter hittar vi Utgård. Där har de farliga jättarna sin boning. Ju närmare Utgård man kommer desto vildare och mer kaotisk blir världen. 

Den vikingatida världssynen handlar om en värld som slits mellan ordning och kaos. Gudarna som skapat världen kämpar hela tiden mot jättarna som vill slita sönder deras skapelse. Världen hålls samman av midgårdsormen Jörmungandr, ett förskräckligt vidunder som slingrar sig runt hela världen och biter sig själv i svansen. En dag, under Ragnarök, kommer midgårdsormen att släppa sitt grepp och världen kommer att rämna.

Asarna

Gudarna som dyrkas kallas asar och vaner. De största gudarna är Oden, Tor, Frej och Freja. Många fler finns och tillbes också. Folk har ofta en eller flera gudomar som de vänder sig till.

Oden är den högsta av gudarna och en av dem som var med och skapade världen. Han kallas för allfadern, den dolda guden, den enögde, med flera. Han härskar i Valhalla och har flera attribut, bland annat de två korparna Hugin och Munin samt hästen Sleipner. Oden offrade sig själv genom att hänga sig i Yggdrasil för att få tillgång till runornas hemligheter. Han offrade sitt ena öga för att få dricka ur Mimers brunn, och han stal skaldemjödet av dvärgarna och gav skaldekonsten åt människor.

Odens son heter Tor och är den starkaste av asarna. Han kallas dundraren, för då han drar ut i fält mot jättarna åskar det. Hans attribut är hammaren Mjölner som alltid återvänder till hans hand och med den och sin stora styrka beskyddar han världen och mänskligheten från undergång. Tor beskrivs som en storvuxen, stark man med rött hår och skägg och en präktig ölmage.

Två viktiga gudar kommer ursprungligen från vanasläktet men har adopterats in bland asarna. De är båda fruktbarhetsgudar. Frej förknippas med makten och rättvisan. Han anropas vid ting och eder svärs ofta i hans namn. Inför vårsådden kör man en Frejstaty med stor fallos över fälten för att försäkra en god skörd. På så vis är han också förknippad med jordbruket.

Hans tvilling Freja är den populäraste gudinnan och en av de mäktigaste. Hon härskar över sejd, kärlek, sexualitet, krig och död. Folkvang är hennes hem och hon har en vagn som dras av katter. I Runmarken anses Freja vara Odens hustru och bättre hälft.

En annan gud som ofta nämns i sagorna och dikterna är Loke. Han är jätte och adoptivbror till Oden. Loke är en trickstergud vars upptåg ofta leder till problem för honom själv. Loke är far till Fenrisulven, Midgårdsormen och dödgudinnan Hel. Han är också mor till Odens häst Sleipner.

Andra kända gudagestalter är bland andra Njord som härskar över haven, läkekonstens gudinna Eir, Skadi som härskar över skogen och jakten, Tyr som är en äldre krigsgud, samt dödsrikets gudinna Hel. Många fler kan förstås nämnas men får inte utrymme i den här texten. 

Du kan läsa mera om de olika gudarna på bloggen. Inläggen om dessa länkas här vartefter.

Kenningar

Ofta när man ber eller blotar använder man sig av kenningar för att kalla på den eller de gudar man vill vända sig till. Vi ska här beskriva mera vad dessa är. 

Namn anses ha en inneboende kraft och att använda ett namn är det samma som att åkalla den eller det vars namn man använder. Kenningar har därför en dubbel betydelse: dels kan de användas i seden för att åkalla en viss gudom eller makt och förstärka åkalleslen av denna, och dels kan kenningar användas för att undvika att i misstag åkalla någonting man inte vill ha att göra med. Här följer några exempel:

Vi börjar med det senare. Vargen är en varelse man inte vill ha att göra med om man kan undvika den. Därför har den bland annat fått namnet gråben. Gudar har å sin sida ofta olika kenningar som beskriver dem. Oden kallas Allfader, men uppträder också i den fornnordiska poesin under flera andra namn. I diktkonsten använder skalderna kenningar flitigt för att skapa variation i språket. Ett skepp kan kallas segelhäst, eller korpen för likgök.

Vi kommer att publicera ett blogginlägg om kenningar för olika gudomar.

Övriga makter 

Utöver de som redan nämnts vimlar det av olika väsen i den fornnordiska mytologin. Här går vi igenom de vanligaste som alla i Runmark känner till. 

Ödet är extremt viktigt, eftersom ditt öde inte bara berör dig själv utan också hela ätten. De som styr över ödet kallas Nornorna, ödesgudinnor som väver livets trådar och klipper av dem då de nått sitt slut. Det finns ett stort antal nornor och ingen vet egentligen hur många de är, men tre är namngivna, Urd, Verdandi och Skuld, som bor vid Urds brunn som ligger invid en av Yggdrasils rötter. 

Alla makter behöver inte vara storslagna. Rådarna och väsena har en minst lika viktig roll i Runmarkbornas liv, eftersom de styr saker som påverkar vardagen: landet, gården och naturen runtomkring. Gårdstomten är en av de viktigaste, för den ser till att allting i hemmet fungerar som det ska och om man glömmer att hedra tomten kan det stå en dyrt. Utöver tomten finns det förstås en hel del andra väsen och knytt i skogarna som man bör ha i åtanke då man rör sig över deras marker. 

Förfäderna är viktiga att minnas, för trots att de gått hädan har de ännu en viktig roll i ättens liv. Att hedra förfäderna är viktigt så att de håller sig nöjda, för det sista man vill är att de ska gå igen. En död kan gå igen ifall den är missnöjd med sin behandling eller ifall den har någonting ouppklarat från sitt liv.

Gengångare, eller drauger, är fruktansvärda odöda varelser, som ofta följs åt av en obehaglig lukt av förruttnelse och som enligt vissa ännu bor kvar i gravhögarna de lades i. Därför ska man alltid vara extra noggrann med förfädernas högar. Ibland driver draugerna bara sina offer till vansinne, ibland dödas de brutalt. En draug är svår att bli av med och kan vara en ohygglig motståndare: de lär besitta en omänsklig styrka. Man kan slippa drauger genom att jordfästa dem genom att driva en påle genom dem och fästa dem vid marken.

Utöver detta räds man för förbannelser, eller nid genom sejd. Dessa kan läggas inte bara över en enskild person utan över en hel ätt, som straff för nidingsdåd. En sådan förbannelse sägs bland annat kunna förvandla personer till varulvar, som under natten förvandlas till fruktansvärda monster som härjar runt utan att sedan minnas vad de gjort då dagen gryr. Rykten går om att vissa medlemmar ur Völsungaätten drabbats av denna förbannelse, men ingen vet förstås med säkerhet, och de flesta vet ändå med sig att inte påtala sådana rykten högt, för sin egen säkerhet.