De traditioner och sätt att utöva religion under vikingatiden kallar vi för sed. Begreppet religion var ännu okänt här i Norden och började användas först senare med kristendomens intåg. I stället talar vi alltså om seden. Sed är ett gammalt svenskt ord som innefattar det man gör och hur man beter sig i olika situationer. Samtidigt handlar sed också om hur man utför ritualer och beter sig i mötet med asar och vaner, väsen och vättar.

Seden var någonting som förändrades med tiden, men den var starkt knuten till den vikingatida världsuppfattningen. Ritualer samt böner och offer till gudarna var de vanligaste uttrycken för seden. Man utförde både officiella riter och mer vardagliga handlingar i hemmet.

Innehåll

Offentliga riter

Ett blot kan vara del av en större offentlig ritual eller en del av den vardagliga seden. Offentliga riter innebär oftast storslagna ceremonier och pompösa ritualer som återkommer under specifika tider varje år. Genom att samhället ger gåvor till gudarna upprätthåller man stabiliteten och samhällsordningen. Offentliga ritualer leds av personer som är specialister på seden, så kallade godar och gydjor. Platsen där det sker kan vara en välkänd och mystisk plats eller ett speciellt gudahov: ett hem för en eller flera gudar.

Vardagens ritualer och seder

Det är i vardagslivet hemma på bondgårdarna som seden har sitt viktigaste uttryck. Vardagliga riter förrättas i hemmet av familjen och alla som hör till hushållet. Här blir de små vardagliga uttrycken för seden synliga, till exempel genom offer till gårdstomten som alltid ska ha den första och sista munsbiten av en måltid, eller genom offrandet av delar av måltiden till härden som värmer huset.

Inom familjen är det familjeäldsten som leder mindre blot, men det ligger på vars och ens ansvar att se till att hålla sig på god fot med rådare, väsen och småknytt, och att inte påkalla gudarnas vrede över gården och familjen. Blot och offer utförs också privat av individer och är ett viktigt sätt att bygga en personlig relation till en eller flera gudar.

I vardagen får olika former av övergångsriter en stor betydelse. Man firar livets olika skeden, från födsel till bröllop och död på olika sätt. Att brygga gravöl är en tradition som vi kan räkna tillbaka ända till vikingatiden.

Ett annat viktigt inslag i vardagen är den plats som förfäderna har. De släktingar som levt före en hedras ännu långt efter sin död. Man tänker att de lever vidare efter döden i olika dödsriken, som Helheim eller Valhalla, och man vill hålla sig på god fot med dem så att de inte hemsöker en. Forntidens hjältar, speciellt om de kommer från den egna släkten, är speciellt viktiga att minnas.

Livet i ett bondesamhälle gör också att det är mycket viktigt att akta sig för småfolket. Förolämpar man gårdstomten kanske kons mjölk sinar, och håller man sig inte på god fot med annat knytt kanske vävens varp brister. Livet präglas alltså av vidskepelse och alla möjliga missöden kan skyllas på småfolket, eller kanske på att man inte varit tillräckligt uppmärksam på dem.

Blot och offergåvor

Blotet är ett offer som ges till gudarna, som ett rituellt gåvogivande. Som blotoffer kan ges hantverk, bakverk och djuroffer. Ofta brygger man ett speciellt öl eller mjöd där en del av drycken offras i blotet.

Varför ska man då ge offer till gudar eller väsen? Tanken om gåvogivande är stark. Och precis som välvilligt givna gåvor påverkar förhållanden människor emellan så tänker man att de också bidrar till att upprätthålla förhållandet till gudarna. Det är därför nödvändigt att offra till gudarna och rådarna för att bibehålla familjens och gårdens lycka. I samband med offret kan man be om gåvor, framgång eller varför inte lycka av gudarna..

Exempel på hur ett blot kan gå till:

Förbered ditt offer: se till att det är fritt från defekter, ge av det bästa du har möjlighet att ge (t.ex. den vackraste grisen, det finaste svärdet, det specialbakta brödet i form av en gris/häst/korn, de vackraste äpplena, den första portionen av dagens måltid).
Kalla på den gud/det väsen du vänder dig till. Ofta använder man kenningar (läs mer om dessa här) när man åkallar på det här viset, för att mer precist säga vilken del av guden man önskar få uppmärksamhet av.
Berätta varför du utför ditt offer, vad är det du vill. Det kan vara ett offer som görs som tack för någon gåva du fått av guden, det kan vara ett offer för att be om någonting, eller bara ett offer för att upprätthålla gåvocykeln.
Utför ditt offer (t.ex. döda grisen och bränn upp valda delar, böj svärdet så det blir obrukbart och begrav det, bränn brödet eller annan mat).
Tacka ännu guden för de gåvor som hittills mottagits, be om fortsatt välvilja.
Avsluta blotet med ett tack och farväl.

I blot har man alltid något fysiskt att ge gudarna eller rådarna. Det kan också vara immateriellt, som en dikt eller sång eller till och med ett löfte. I det sistnämnda fallet är löftet alltid bindande. Om du lovat rista en runsten till Frejas ära för att hon hjälpt familjen att få barn så måste du också hålla det löftet och hosta upp silvret eller guldet som krävs för att få runstenen ordentligt ristad och rest.

Här är ett exempel på ett blot som skalden Vidar Skönsång gör till Oden före ett viktigt framträdande hos jarlen. Han har valt att offra nytillverkade strängar för sin tagelharpa.

Vidar har plockat fram strängarna. Han har med sig sin tagelharpa och står i ett sidorum till Jarlens huvudsal. Han har ställt sig bredvid eldfatet i rummet. Han höjer händerna.
“Oden, Allfader, du som drack av skaldemjöd, ordkonstens mästare! Hör min, Vidar Skönsångs, vädjan och mitt tack! Diktkonstens gud, du som i min ungdom gav mig ordets konst, hör mig nu!”
“Jag har sjungit och diktat till din ära och det har bringat oss båda heder och beundran. Skänk mig nu modet och glöden att förföra jarl Sargils hov, så att jag kan visa upp din storhet, så som du tidigare gjort då jag spelat på andra håll.”
Vidar lägger tarmsträngarna i eldfatet, hör hur det fräser till när de fattar eld och ser hur de vrider sig av hettan, sprakar till och brinner tills bara aska består.
“Tack Oden, för de gåvor du givit och de gåvor du ger! Du ser allt, hör allt, förstår allt. Tack för att du gav mig talets gåva, må den gåvan bestå!”
“Tack och farväl”.

Och med de orden ser Vidar Skönsång tryggare ut i sig själv. Han greppar tagelharpan och styr stegen ut i jarl Sargils hov för att göra ett av sina allra bästa framträdanden.

Spådom och sejd

Sejdaren är en person som genom trans kan kontakta andevärlden. Ofta bär hen en speciell stav som symbol för sin position och makt. Sejdare är mycket respekterade och fruktade individer. De reser omkring och tas väl emot av folk. De utför oftast sin sejd och spådom mot betalning.

Sejd är en form av magi som syftar till att genom kontakt med andevärlden få information om världens gång men också påverka den. Sejdarkonsten anses härstamma från Freja. Hon har i sin tur lärt Oden hur man sejdar.

Livets ritualer

Livet kantas av olika milstolpar: födsel och namngivning, myndigblivande, äktenskap, begravningar, med flera. De är viktiga av några orsaker. För det första bekräftar de en persons plats och status i samhället. För det andra är de sociala sammankomster som för släkten samman. Det första kräver det andra: för att en vigsel ska vara officiell och accepterad krävdes familjernas och släkternas godkännande och framför allt att bröllopsakten bevittnas.

Födsel och namngivning är de första milstolparna i en människas liv. Havandeskap och födsel är farliga för både mamman och barnet och de omges av en massa vidskepelse. Böner och offer till gudarna för att födseln ska gå bra är vanliga. Eftersom spädbarnsdödligheten är hög ger man inte namn åt barnen direkt, utan först senare. Namngivningen sker inom familjen.

Att växa upp är en spännande tid i en ung människas liv och myndigblivandet, det att man övergår från att ses som ett barn till en vuxen individ, är en viktig del av uppväxten. Då får man flera rättigheter i sitt liv, som vuxen kan man bland annat ge sin röst i ting. Men man får också flera skyldigheter och blir själv ansvarig för sina handlingar.

Äktenskapet sammanfogar inte bara två individer utan också två ätter med varandra. Det är ett sätt att skapa allianser. Du kan läsa mera om äktenskap här.

Begravningar är viktiga ceremonier, inte bara för den döda utan också för ätten. Döden ses inte som slutet. I stället tror man att den döda fortsätter sin existens i något av flera dödsriken. De flesta döda tros hamna i Helheim, dödsgudinnan Hels rike. De som dör till havs får sin sista vila i Njords salar. Krigare som dör i fält kan för sina hjältedåd väljas ut av Freja och Oden för att spendera sitt efterliv i deras mjödsalar.

Begravningen symboliserar därför slutet på en persons världsliga existens och ger familjen och samhället en möjlighet att ta farväl. Gravskicket varierar men vanligen läggs de döda på hög, speciellt personer av högre status, eller begravs i gravfält.

Förutom de här övergångsriterna förekommer också årliga ritualer i samband med bland andra skörden och midvintern. De är alltså bundna till årstidernas växlingar, skörden, boskapen och samhällets fortlevnad.

Den sista gruppen ritualer är de som utfördes vid kriser. När olyckor drabbar en individ, en ätt eller ett helt samhälle finns det alltid en risk att dessa beror på att gudarna är missnöjda med någonting som människorna har gjort. Då behöver man blidka dem på olika sätt. Större blot och offerritualer ordnas till gudarnas ära med regelbundna mellanrum, men vid kriser kan de offer som ges vara ännu större än vanligt.

Synen på andra religioner

Vikingarna var inte isolerade från den övriga världen. De kände till andra religiösa traditioner, som de romerska och hellenistiska traditionerna. Eftersom vikingarnas egen sed var polyteistisk (=tro på flera gudar) var det inte omöjligt för någon som varit på viking eller handelsfärd till medelhavsområdet att ha adopterat någon lokal gudom och hämtat hem dem på sin återkomst. Vissa gudomar i de romerska och hellenistiska sederna påminner dessutom om vissa av den egna sedens gudomar.

Kristendomen var känd i Norden sedan 800-talet. Några enstaka missionerande munkar hade besökt de södra delarna av Östersjöområdet men längre norrut hade den nya religionen inget fotfäste. Vite Krist sågs som en gudom bland andra.

Under lajvet utgår vi från att alla roller följer seden. Vill du som spelare gestalta en roll med annan religion kan du kontakta arrangörerna.