Historiskt sett vet man väldigt lite om hur livet och kulturen egentligen såg ut under vikingatiden. I skapandet av lajvvärldens kultur har vi därför tagit inspiration från det vi vet om vikingatiden på olika håll i Norden från historiska källmaterial. Texterna om lajvvärlden beskriver det vikingatida samhället, kulturen och världsbilden så som vi vill framställa den på det här lajvet. Läs mer om seden här och om mytologi här.

Inledning

Lajvet Korpkvädet placerar sig geografiskt till den Österbottniska kusten och utspelar sig under 900-talet. De flesta människorna under den här tiden är jordbrukare. Man odlar olika grödor och håller sig med boskap som får och höns. Jakt och samlande av produkter från naturen, så som bär, är ett viktigt tillägg till jordbruket och djurhushållningen. Förutom dessa är hantverket viktigt för livsföringen. 

Livet levs i samklang med naturen och årstidernas växlingar. Jordbruksåret kantas av olika högtider och i samband med dessa blotar man till gudarna och rådarna som har låtit skörden mogna och lammen födas. Dessa fester för samman människor och skapar pauser i vardagen. Vikingatidens kultur kretsar långt kring detta och formas mot en bakgrund av en rik mytologi.

Förutom jordbrukare är en del människor kringresande arbetskraft som tar anställning vid olika gårdar i utbyte mot husrum, mat och en liten lön. En del är specialister, såsom smeder och skeppsbyggare, skalder, godar och sejdare. Vissa arbetar professionellt som soldater eller vikingar och eftersom dessa uppgifter ofta är säsongsbundna arbetar de också inom till exempel jordbruket. I det härskande samhällsskiktet fanns jarl, thegner och andra rådgivare.

Samhälle

Familjen och ätten utgör samhällets kärna. En ensam individ kan inte ta sig an världen eller ödet på egen hand. Vår moderna världs kärnfamilj var på den här tiden helt okänd. I den vikingatida familjen ingår flera generationer och personer: föräldrar och barn, far- och/eller morföräldrar, möjliga andra släktingar och, ifall familjen var rik nog, en eller flera trälar.

Det vikingatida samhället liknar ett klansamhälle. I klansamhället är ätten och dess rötter väldigt viktiga. Ätten består av olika familjer som är släkt med varandra samt personer som gifts in eller adopterats in i ätten. Det är alltså en stor och utvidgad familjehelhet där individen har hela sin familj att stödja sig mot.

Ätten har egna landområden där familjerna äger mark och har sina egna gårdar. På familjegården kan också tillfälliga arbetare eller trälar bo. Trälarna är en viktig del av många rikare gårdars ekonomi eftersom det är en relativt förmånlig arbetskraft. Trälarna räknas också som en del av familjen.

Samhällsgrupper: status i samhället

Grovt sett kan man dela in samhället i tre delar: härskare, fria personer och trälar. De här samhällsgrupperna är inte huggna i sten, utan man kan röra sig mellan dem under sin livstid. 

Härskarna är jarlar och hövdingar. Jarlen är nästan som en kung. Hen härskar över ett område där ätterna svurit trohetsed till hen. Jarlen fungerar som rättskipare i tvister och upprätthåller lag och ordning. Hen har också möjlighet att bestämma ifall man ska dra ut i viking och utnämner då en kapabel hövding att leda vikingafärden.

Inom ätten har ättens äldste eller äldstar högst status och störst inverkan på ättens beslut. Ätterna har vanligtvis en eller flera thegner som stöder jarlen i hens arbete och fungerar som rådgivare och kontaktpunkt mellan jarlen och ätterna. Thegnerna har god kunskap om lagen. I Korpkvädets berättelse ser ätternas struktur ut på varierande sätt. Läs mer om ätterna här. 

Fria personer är den ena stora samhällsgruppen. En fri person har rätt att äga mark och att röra sig fritt. En rik person med tillräckliga tillgångar kan också äga trälar, men man måste vara tillräckligt rik för att kunna ta hand om dessa: ju fler munnar att mätta på en gård, desto mer mark, jordbruk och rikedom behöver man ha. Endast fria personer har rätt att föra talan under ting. De binds av lagen men kan också hävda sin rätt. 

Status under vikingatiden bygger på rikedom men också på yrkesval och på en persons skicklighet i det hen gör. Gudarna har förlänat människor med många gåvor och förmågor, och den är klok som kan nyttja de gåvor gudarna givit.

En bonde har inte samma ställning i samhället som en handelsman, en hovskald placerar sig högre upp på den sociala stegen än en bybo. En krigare respekteras för sina hjältedåd, en skald äras för sin sångförmåga. Handelsmannen uppskattas för sina varor men bespottas bakom sin rygg på grund av de höga priserna. En bonde uppskattas bara så mycket som hens åkrar ger skörd och vävaren har lika hög eller låg status som kvaliteten på tyget hen väver. 

En persons ställning som fri i samhället är inte heller en självklarhet. Fattigdom kan driva en i skuld och kan man inte hitta betalt arbete hos någon för att betala bort sina skulder kan man i stället tvingas ge sig själv som träl på viss tid. Man kan också dömas till träldom för svåra brott.

Trälar är den andra stora samhällsgruppen. Träldom är inte det samma som att vara slav, men som träl saknar man många av de rättigheter som fria personer har. Man kan snarare tänka på dem som pigor och drängar. De tillhör familjen eller gården de arbetar för. En del kan ha ett väldigt hårt liv, men en god husbonde uppskattar också en god träl. Trälar kan utföra allt möjligt arbete som också fria personer kan. Ofta handlar det om gårdssysslor, hantverk och fysiskt arbete.

I utbyte för det arbete trälen gör får hen trygghet, kläder, mat och husrum hos familjen. Men motsätter sig trälen familjen har hen ingen annanstans att gå. Om en fri person från en annan familj förolämpar en träl, ses det som att hen förolämpar familjen. Trälens status ligger någonstans mellan en familjemedlem och familjens egendom. 

Man kan vara tagen som träl, vilket betyder att man hämtats hem från vikingaräder. Man kan också vara född till träl, vilket betyder att ens föräldrar är trälar som hört till familjen i en eller flera generationer. Familjeträlar brukar ha ganska hög status bland alla trälar på gården. En person kan också ge sig som träl till en familj i utbyte mot någon större tjänst, eller som betalning ifall man skuldsatt sig. Slutligen kan man för ett svårt brott dömas till träldom. Det kan vara ett väldigt hårt och förödmjukande öde, och personer som blivit dömda till trälar står mycket lågt i rang till och med bland andra trälar. Trälar kan också byta ägare.

Oberoende av anledningen till att någon blivit träl är det inte sagt att man är träl för evigt. En träl som utmärker sig kan friges från träldom och få status som fri person. Om man givit sig som träl till någon för en viss tid är man fri efter att den tiden löpt ut. Giftermål är ett annat sätt att slippa träldom. Om en fri person och en träl gifter sig räknas båda som fria personer efter giftermålet.

Äktenskap, samlevnad och barn

Äktenskapet är ett av samhällets byggstenar. Det är ingen privat affär, utan en angelägenhet som involverar hela ätten. Även om de två som ska äkta varandra har en del att säga till om så har familjen ändå mer makt att påverka beslutet. Ett äktenskap innebär att familjerna, och därmed ätterna, blir bundsförvanter och lovar att skydda varandra.

Äktenskapsprocessen börjar i och med frieriet och avslutas med en stor fest där båda ätterna står vittnen. Om friarfärden går bra inleder man trolovningen. Under den processen kommer man överens om vad ätterna ska betala varandra och vilka skyldigheter man har till varandra efter äktenskapet och vem som flyttar hem till vem. Det är alltså frågan om att på förhand göra upp om saker som markrätter och arv. Äktenskapet är ett juridiskt bindande kontrakt mellan två ätter, men båda parterna i ett äktenskap har rätt att skilja sig. Vid skilsmässa återgår de till sina egna ätter och förbundet mellan dem bryts. 

Bröllop är påkostade affärer och ju rikare man är, desto större och finare fester ordnar man. Samtidigt är bröllop ett sätt att visa upp sig och sina ätter för varandra. Bröllopets viktigaste del är själva vigseln och bröllopsfesten varar ofta i flera dagar.

Det är också socialt accepterat att leva tillsammans utan att gifta sig. Så kallade frilloförhållanden är inte ovanliga och det är också möjligt för flera personer att leva i ett förhållande tillsammans, eller för ett gift par att samtidigt ha bimän eller -hustrur i sitt förhållande.

Barn som föds i frilloförhållanden räknas som äkta ifall de erkänns av sin far och kan då ärva egendom. Om frilloförhållandet varar tillräckligt länge ses parterna i det som lagligen gifta och har rätt att ärva varandra. Äktenskapet är på så vis viktigt för arvsrättens skull. Dock anses inte utomäktenskapliga barn vara skamliga. Utomäktenskapliga barn kan ändå ställa till det då det blir frågan om arv, eftersom de saknar arvsrätt. 

Utsättning av oönskade barn är tyvärr inte heller ovanligt. Det innebär att man för ut det nyfödda barnet i skogen för att dö. Om ödet vill kanske det hittas av någon förbipasserande som visar medlidande och adopterar barnet. Adoption är lika lagligt bindande som om ett par har egna barn och adoption begränsas inte bara till barn. Man kan också adoptera en vuxen in i sin familj, speciellt ifall man saknar arvingar.

Könsnormer och sexualitet

De källor vi har tyder på att könsnormerna kring vad som ansågs vara manligt och kvinnligt var tydliga under vikingatiden, till exempel gällande vilka sysslor som man ansvarade för. Däremot kan vi inte veta hur de såg på till exempel kön och sexualitet. För Korpkvädet väljer vi att gestalta en kultur där yrken och uppgifter är könsneutrala.

Vi frångår könsstereotypa samhällsnormer och frångår samtidigt en heteronormativ syn på samhället. Det här betyder att man under lajvet kan spela både man, kvinna eller icke-binär (antingen cis eller trans). I Korpkvädets värld ses heteronormativa och samkönade förhållanden som lika mycket värda.

Ting

Till ting samlas man när lagar ska stiftas eller rättvisa skipas. Under ting reder man upp oklarheter och osämjor mellan personer eller ätter och dömer i brottsmål. Det är också en ypperlig tid att besluta om giftermål, ingå förbund med varandra och överlag att mötas och umgås med annat folk än dem som bor på samma hemgård.

Tinget leds av Jarlen med stöd av thegnerna som hjälper till att hålla ordning på alla ärenden som behandlas. Då jarlen är förhindrad ansvarar thegnerna för tinget. I Runmark ordnas ting vart sjunde år vid Hravnavall. I samband med det hållas alltid ett gemensamt blot. Mellan tingen vänder man sig direkt till Jarlen i tvistefrågor.

För att tinget ska bli lyckat är det viktigt att utlysa tingsfrid. Det kan liknas vid en sorts tillfällig fred, speciellt ifall två ätter hamnat i blodsfejd med varandra. Frid utlyses för den tid tinget äger rum och den som bryter tingsfriden drar vanära över både sig själv och sin ätt. Det tros vredga självaste gudarna att göra så. Den som bryter tingsfriden straffas hårt beroende på hur grovt brottet mot friden är, men det kan röra sig om allt från en allmän prygling eller en bötesdom till att uteslutas ur sin ätt.

Vid utlysande av tingsfrid är det vanligt att ätterna ger gåvor till varandra för att visa sin välvilja. Gåvorna har en viktig betydelse eftersom man genom dem visar sin välvilja och generositet för varandra. Gåvogivandet är en del av hur man upprätthåller banden med varandra: mellan familjer, mellan ätter, och mellan ätter och härskare. På så sätt bibehålls stabiliteten i samhället.

Heder, ära och skam

Heder och ära är begrepp som ofta förknippas med vikingatiden. Att handla hedersfullt och bli känd som en hedersam person är det viktigaste visitkortet man har i en värld utan internet och sociala medier. Rykten sprids nämligen snabbt ifall man gör bort sig. Därför är det mycket viktigt på vilket sätt man lever och handlar i sitt liv. Däremot kan ohederliga handlingar dra vanära och skam över en själv och ätten. 

Det är viktigt att försvara sin heder. Ifall någon förolämpar dig måste du ge svar på tal, annars kanske det skamliga som sagts om dig är sant. Tystnad är ett medgivande. Det här leder förstås ibland till tvister mellan både individer, familjer och hela ätter. I värsta fall kan det eskalera till våld och blodshämd.

Hedersamma handlingar	Skamliga handlingar
Att visa allmän hövlighet	Att misshandla sin partner
Att visa gästfrihet	Att inte hämnas en orätt
Att dricka med måtta men ändå inte spotta i glaset	Att prata vitt och brett om det du inte vet något om
Att alltid vara redo: håll alltid vapnen inom synhåll	Att tacka nej till gåvor
Att vara modig och djärv	Att visa feghet
Att lägga band för sin tunga	Att vara dumdristig och kasta bort livet i onödan

Ett annat vanligt uttryck är ed. Ed är ett juridiskt bindande löfte som svärs mellan två eller flera personer. Ed svärs alltid inför vittnen och inför gudarna. Den är bindande och edsbrott kan få katastrofala följder. Alla ätter i Runmarken har svurit trohetsed till Jarlen och eden förnyas varje gång en ny Jarl tillträder.

Fä dör,
fränder dö,
även själv skiljes du hädan,
men ett vet jag,
som aldrig dör,
domen över död man.
– Havamál, strof 77

Viking och handel

Vikingatidens människor var medvetna om att de levde i en stor värld och de hade goda handelskontakter söderut. Handelsrutterna löpte havsvägen till Medelhavet eller längs floderna i ryska och slaviska områden till Svarta havet och Miklagård (Konstantinopel). Den vägen fick nordborna tillgång till silkestyger, kryddor och andra exotiska produkter. Dessa kontakter uppstod delvis på grund av den guldtörst som drev dem ut på viking. 

En viking är alltså en person som deltar i vikingafärder. Det är ett sorts säsongsbundet yrke (det går ju inte att segla ut under vinterhalvåret då hav och floder är frusna) i vilket man samlas under en hövding som utnämnts av en jarl eller kung. Sedan seglar man iväg till främmande land för att hämta hem rikedomar. Ofta kan det gå våldsamt till och hela städer kanske plundras, men ibland räcker blotta synen av en vikingahär till för att fienden ska ge sig utan blodsspillan. 

Vikingar tar med sig guld och silver, mat och boskap men också människor under sina räder. Människorna tas som trälar. Väl framme tas de med hem eller säljs till andra för att hjälpa till med arbetet på de egna gårdarna. 

Byteshandel är den vanligaste handelsformen. Mynt, speciellt romerska och bysantiska silver- och guldmynt, förekommer till viss del, men de har ingen valör utan deras värde består i vikten. Silver och guld och andra dyrbara varor är det man ofta köpslår med och hacksilver är en enkel handelsvara: Silverarmbandet eller guldringen man bär kan enkelt förvandlas till betalningsmedel och man kan bryta av en bit av det för att betala för sig. Med andra ord kan man säga att saker är värda sin vikt i guld.

Muntlig tradition och skaldekonsten

Berättarkonsten är en viktig del av den vikingatida kulturen. I stället för att läsa ur böcker, som inte fanns, berättar man historier och sagor. Dessa kan handla om forntidens hjältar, om gudarna eller till och med bara om platser som man besökt eller människor man träffat. Den egna ättens historia berättas också.

Berättelserna och sagorna fungerar som ett sätt att föra traditioner vidare, att varna för vad man inte ska göra och hur det kan gå ifall man bryter mot normer och regler. De kan framföras som sagor, dikter eller sång. Eller varför inte som korta varnande exempel: “Gå inte ensam ner till bäcken, annars kanske Näcken tar dig!”

Muntlig tradition gör att historierna ändrar form över tid och det är inte ovanligt att justera berättelserna beroende på vem de berättas för. På så sätt kan hovskalden smickra jarlen och samtidigt håna hens motståndare. Berättelserna förs också vidare bland vanligt folk: i hemmen, kring lägereldar eller under ting. 

Skalderna är sin tids mästare i att berätta eller sjunga sagor. Man kan säga att de är sin tids historiker och diktare. Kungar och rika jarlar anställer gärna skickliga skalder.

Undantaget till den muntliga traditionen är de runstenar som finns bevarade och som berättar om olika personers handlingar. Runor kan även ristas på trä men bevaras dåligt i den Nordiska miljön.